Jag skulle lyssnat på mamma, vi skulle tagit bort dem här hemma och begravt dem. Mamma har alltid rätt. Vi sålde dem för 10.000 kronor. Vad är det? Det är ingenting. Ingenting mot den skuld jag alltid kommer att bära med mig. Skulden hur de gnäggade efter oss när vi lämnade dem i stallet första gången, skulden av hur hon var genomblöt i svett av stressen efter resan och den nya platsen. Skulden över hur Dawn-Light blivit hämtad med lastbil och förd till slakt. Hon som var så nervös och livrädd när hon skulle fraktas. När vi körde ner dem till molkom stod jag liksom i transporten för att försäkra mig om att hon mådde bra. Gahhh man får inte sälja sina djur. Man bara får inte. Man kan aldrig veta exakt hur de får det!
------------------------------------------------------------------
Rensade min garderob för en stund sedan och hittade gamla fotoalbum. Fastnade för ett kort som låg löst i ett album och som verkligen, verkligen betyder mycket för mig. Fann ett kort på Dawn-Light. Min kära kära häst. Jag fick henne och hennes kompanjon Pluto på min 12årsdag. Det var något speciellt med Dawn-Light, hon var en enmanshäst av rang, hon var fantastisk. När jag var 19 år och flyttade till Torsby blev det svårt med hästarna, dels för avståndet men mamma och pappa var fantastiska och hjälpte mig mycket. Främst var det nog ändå tyvärr så att jag tappat intresset och skulle flytta till Falun för att studera. Även om Dawn-Light var 20 år var hon helt frisk och så även Pluto så jag ville sälja dem, pappa höll med mig men mamma ville att vi skulle ta bort dem ifall de inte skulle få det bra på det nya stället. Jag lyssnade inte på mamma, tyckte det var synd att ta bort dem när de var så pigga och friska.
Hittade en familj i Molkom som jag tyckte verkade jättebra. De kom upp en gång och sen körde vi ner dem till molkom så vi skulle se vart de hamnade. Väl där tyckte jag att allt verkade skit, stallet var skit, familjen var skit, allt var skit. De skulle ha dem på prov så jag tänkte att jag ändå måste ge det en chans. Att jag tyckte allt var skit handlade troligen om att jag var så ledsen tänkte jag. Jag störtbölade hela vägen hem!!!
Efter några veckor på prov åkte vi ner igen. Nu hade de bytt stall och allt verkade så mycket bättre. Hästarna verkade må bra och då mådde jag bra. Jag fick ta min sista ridtur på Dawn-Light, vi skrev kontrakt och allt var klart. Några veckor senare åkte jag ner igen för att hälsa på och återigen hade de bytt stall, denna gång till ett ännu bättre och Dawn-Light och Pluto mådde super, vad det verkade iallafall. Är lite arg på mig själv att jag inte misstänkte något när de bytte stall gång på gång, varför gjorde de det?
Veckorna gick och tillslut fick jag inte tag på dem. Jag ringde och ringde men ingen svarade. Jag sökte nummer på internet och ringde men kom aldrig fram till just dem. Nu bodde jag i Falun men en helg när jag var hemma tog jag med mig Karin och vi åkte till molkom och stallet de var i sist. När jag kom dit sa ägaren av stallet att ägarna hade flyttat hästarna för en bra tid sedan. Jag åkte vidare till nästa stall men där var de inte heller. Åkte till det tredje stallet och inte heller där var de. Åkte till huset där ägarna bodde när vi sålde dem men där bodde de inte... Började knacka dörr.... Tillslut knackade jag på en dörr och där stod ägaren. Jag sa hej och hon kände inte igen mig. När jag sa Dawn-Light såg hon lika frågande ut. Jag fick förklara en stund och tillslut kom hon ihåg och sa: "Jaha nej henne fick vi skicka på slakt, Pluto har vi sålt till Lofoten". De hade tagit bort henne bara några veckor efter att jag sist var där. Hon sa att hon hade fått problem med benen. Något som måste kommit jävligt plötsligt eftersom hon var helt blank på besiktningen (Är så rädd att de red henne för hårt, hon var ändå 20 år. Henne skulle man ju bara mysrida). Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Karin fick hjälpa mig till bilen och sen körde hon hem med en knäckt och apatisk Therese i passagerarsätet. Vi hade skrivit i kontraktet att om något skulle hända dem, de skulle tas bort eller säljas så hade jag förköpsrätt och skulle bli kontaktat men det hade hon tydligen skitit i. Än idag hatar jag mig själv för att jag sålde dem. Det finns inte ens chans i helvetet att jag skulle sälja ett djur igen!!!
Om det mot förmodan skulle bli så att jag inte skulle kunna ha kvar Hilda skulle Mamma och Pappa få ta henne, kunde de inte det skulle hon få somna in... Utan tvekan!
Det finns alldeles för många idioter där ute. Hur kan man köpa ett djur, sen efter ett halvår skicka det på slakt och inte ens minnas det ett halvår senare? Sådana människor ska inte ha djur!!!
------------------------------------------------------------------
Rensade min garderob för en stund sedan och hittade gamla fotoalbum. Fastnade för ett kort som låg löst i ett album och som verkligen, verkligen betyder mycket för mig. Fann ett kort på Dawn-Light. Min kära kära häst. Jag fick henne och hennes kompanjon Pluto på min 12årsdag. Det var något speciellt med Dawn-Light, hon var en enmanshäst av rang, hon var fantastisk. När jag var 19 år och flyttade till Torsby blev det svårt med hästarna, dels för avståndet men mamma och pappa var fantastiska och hjälpte mig mycket. Främst var det nog ändå tyvärr så att jag tappat intresset och skulle flytta till Falun för att studera. Även om Dawn-Light var 20 år var hon helt frisk och så även Pluto så jag ville sälja dem, pappa höll med mig men mamma ville att vi skulle ta bort dem ifall de inte skulle få det bra på det nya stället. Jag lyssnade inte på mamma, tyckte det var synd att ta bort dem när de var så pigga och friska.
Hittade en familj i Molkom som jag tyckte verkade jättebra. De kom upp en gång och sen körde vi ner dem till molkom så vi skulle se vart de hamnade. Väl där tyckte jag att allt verkade skit, stallet var skit, familjen var skit, allt var skit. De skulle ha dem på prov så jag tänkte att jag ändå måste ge det en chans. Att jag tyckte allt var skit handlade troligen om att jag var så ledsen tänkte jag. Jag störtbölade hela vägen hem!!!
Efter några veckor på prov åkte vi ner igen. Nu hade de bytt stall och allt verkade så mycket bättre. Hästarna verkade må bra och då mådde jag bra. Jag fick ta min sista ridtur på Dawn-Light, vi skrev kontrakt och allt var klart. Några veckor senare åkte jag ner igen för att hälsa på och återigen hade de bytt stall, denna gång till ett ännu bättre och Dawn-Light och Pluto mådde super, vad det verkade iallafall. Är lite arg på mig själv att jag inte misstänkte något när de bytte stall gång på gång, varför gjorde de det?
Veckorna gick och tillslut fick jag inte tag på dem. Jag ringde och ringde men ingen svarade. Jag sökte nummer på internet och ringde men kom aldrig fram till just dem. Nu bodde jag i Falun men en helg när jag var hemma tog jag med mig Karin och vi åkte till molkom och stallet de var i sist. När jag kom dit sa ägaren av stallet att ägarna hade flyttat hästarna för en bra tid sedan. Jag åkte vidare till nästa stall men där var de inte heller. Åkte till det tredje stallet och inte heller där var de. Åkte till huset där ägarna bodde när vi sålde dem men där bodde de inte... Började knacka dörr.... Tillslut knackade jag på en dörr och där stod ägaren. Jag sa hej och hon kände inte igen mig. När jag sa Dawn-Light såg hon lika frågande ut. Jag fick förklara en stund och tillslut kom hon ihåg och sa: "Jaha nej henne fick vi skicka på slakt, Pluto har vi sålt till Lofoten". De hade tagit bort henne bara några veckor efter att jag sist var där. Hon sa att hon hade fått problem med benen. Något som måste kommit jävligt plötsligt eftersom hon var helt blank på besiktningen (Är så rädd att de red henne för hårt, hon var ändå 20 år. Henne skulle man ju bara mysrida). Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Karin fick hjälpa mig till bilen och sen körde hon hem med en knäckt och apatisk Therese i passagerarsätet. Vi hade skrivit i kontraktet att om något skulle hända dem, de skulle tas bort eller säljas så hade jag förköpsrätt och skulle bli kontaktat men det hade hon tydligen skitit i. Än idag hatar jag mig själv för att jag sålde dem. Det finns inte ens chans i helvetet att jag skulle sälja ett djur igen!!!
Om det mot förmodan skulle bli så att jag inte skulle kunna ha kvar Hilda skulle Mamma och Pappa få ta henne, kunde de inte det skulle hon få somna in... Utan tvekan!
Det finns alldeles för många idioter där ute. Hur kan man köpa ett djur, sen efter ett halvår skicka det på slakt och inte ens minnas det ett halvår senare? Sådana människor ska inte ha djur!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar