Jag känner mig lite sådär övermogen. Sådär "nej det är ju en dag i morgon också-vuxen". Jag var hemma igår. Hemma. Helt själv, eller ja hunden var hemma också. Jag öppnade en vinflaska och tittade på film. Hann knappt smaka på vinet innan jag somnade till filmen.
Idag vaknade jag tidigt, tog med mig Karin på en liten promenad och kaffe. Nu har jag tråkigt. Martin ligger utslagen i sängen efter nattens bravader så det roar mig lite... Att han är bakfull alltså. Det är kul. Å andra sidan mår jag bra för att jag är tråkig. Det är tråkigt.
Tänkte ändå faktiskt att jag skulle ut igår, jag skulle bara möta upp Martin och gänget senare men helt från ingenstans blev Hilda rädd för påsksmällarna, det har hon aldrig varit innan. Hon har varit den här kanonhunden som skitit i allt, alternativt suttit och fascinerat tittat ut genom fönstret på alla raketer men nu var hon rädd. Då kunde ju inte jag lämna henne tänkte jag. Så när jag tänker efter är det hennes fel att jag är 74år, tråkig och mår bra idag!
Det är skitbra att ha en hund att skylla på ibland. Vill man inte ut kan man skylla på henne, har martins godispåse försvunnit har Hilda snott den men framför allt är det ALLTID hon som fisit när man ligger i soffan och ser på TV.
Tack Hilda för att du alltid står på min sida (helt omedvetet)