Sorgen och Saknaden

Man tycker ju att det borde lägga sig lite, att det borde bli bättre. Men egentligen gör sig bara sorgen mer sällan påmind, men det betyder inte att den blir mindre.

Jag tänker ofta på mormor, varje dag. Varje dag glömmer jag på något sätt att hon är borta och jag kommer på mig själv med tankar som "det här måste jag berätta för mormor" och "mormor kanske vill med till x". Det är sjukt hur man kan sakna en människa så mycket och hur sorgen efter henne inte vill minska. 

Det finns människor som tycker att jag borde släppa det, att jag borde sluta sörja... När jag är med sådana människor tänker jag på en sak mamma sa till mig;

"Hur hårt man sörjer är direkt kopplat till hur mycket man älskat personen" 

Då känns det bättre ändå. Personer som tycker jag borde släppa har helt enkelt inte förlorat någon de riktigt älskat... Troligen har de aldrig riktigt älskat någon! Då är det plötsligt inte synd om mig längre, utan om dem.