Efter några dagar i sommarstugan mellanlandar jag lite hos farmor och farfar. Det är fruktansvärt att se att de blivit så dåliga, att de inte orkar göra något själv, inte det minsta. De har alltid bott sommarhalvåret här uppe och under vintern hemma i Torsby. Den här sommaren försöker vi göra likadant, göra som de alltid har gjort men eftersom de behöver hjälp har vi försökt pussla ihop våra semestrar så vi kan vara där. Vi har kört upp dem hit och så hämtar vi dem senare i sommar. Nu är det min tur och fasen vad påfrestande det är. Det är så jäkla tufft att se dem bli sämre och sämre men jag är så glad att de får vara tillsammans, att de får vara glömska bägge två och prata om samma sak om och om igen och ingen minns vad de nyss sa till varann. Hade en av dem varit helt klar i huvudet hade den fått tuppjuck direkt på den andre.
Idag har jag putsat alla fönster, handlat, lagat mat, diskat, tvättat, ja ni fattar. Trots att det så psykiskt tufft att vara här är det en sån fantastisk känsla att få vara här, att få umgås med dem, att få hjälpa dem med allt de inte orkar längre. När jag sen ser tacksamheten i deras ögon, ja då är hela semestern komplett på något sätt. Finns inte en plats på jorden jag hellre skulle vilja vara på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar